Idag går jag in i graviditetsvecka 32 och det är mycket som spökar. Jag har Diabetes typ 1 och har haft det sedan barnsben därav gjorde vi ett rutin ultraljud på Östra med fokus på bebis hjärta. Jag låg på rygg länge och läkaren kollade noga det lilla, lilla hjärtat i v. 18. Den lilla krabaten i magen var enveten som få flyttade sig och ville inte medverka till denna kontroll, så läkaren bad oss att gå ut och gå en runda på 30 minuter vilket jag och min Sambo Henrik gjorde. Vi kände oss lugna det verkade se bra ut allting vad vi förstod och vi kom tillbaka och krabaten hade ändrat läge och kontrollen kunde slutföras. Jag började känna en känsla av att något var fel och Läkaren som var hjärtspecialist bad oss sätta oss i soffan i rummet och tog med papper och penna. Henrik frågade om nått var fel och svaret blev JA.
I den minuten tror jag att jag dog och drömde en mardröm och Henke sa bara "okeeejjjj"
Jag tänkte att han måste sett fel eller han är inkompetent ,vilka fula jävla orangea soffor de har här inne....
Tårarna rann och Henrik kramade min hand och Läkaren drog igång en målning och en förklaring att detta var ett väldigt milt hjärtfel som går att ordna på ett jättebra sätt genom operationer och att det gör såna ingrepp dagligen..... Vi fick även erbjudande om fostervattensprov och i detta läge var jag tvärnej till den undersökningen.
VADFAN SÄGER DOM! Fostervatten prov? avbrytande av graviditet om annat uppkommer?.....
Jag blev arg och förbannad och tårarna var helt överfyllda i ögonen.
Vi fick en tid dagen efter om vi ville ta fostervatten prov. Vi gick ut från Östra och köpte hamburgare på grillen utanför eftersom mitt socker började svaja vistt där helt tysta och länge och åt sa inte mycket allt var tomt.
Vi grät i bilen hem och skulle nu hämta upp vår dotter J som var hos farmor och farfar. Jag fick så ont i hjärtat när jag såg henne och hon kramade mig och sa : mamma kom lek med mig så blir du bättre. Herregud vår fina tjej som längtar så efter lillebror. Vi bestämde oss faktiskt efter diskussioner om att ta fostervattensprov för J:s skull då vi inte ville att hela hennes barndom skulle berövas med en mamma och pappa som inte har tid för henne. Det visade inget ovanligt och vi vande oss vid tanken. Dagarna har gått upp och ner med besök hit och dit men nu vill jag slippa oron och få ge vårat nya barn en puss på pannanoch snosa i håret. Önskar inte min värsta fiende ett hjärtbeskärande besked som drabbat oss men vi får inte mer änvi orkar och vi har så mycket att kämpa för och stöd omkring oss. Tack för att ni finns vackra människor💞
Va kul att du har börjat blogga, skönt för dig att få skriva av dig dina tankar mm. Kram